Läste på nätet i gårkväll att det är 65 år sedan bombningen av Dresden ägde rum. Natten mellan den 13 o 14 februari förstördes nästan hela staden. Jag har sett bilder o filmer från händelsen, egentligen helt nyligen, o fattade först då vidden av det hela. Det fick mig att tänka på att det är tur att jag sitter där jag sitter.... Varför då? kanske du frågar dig... Jo, min mor bodde bara några km från Dresden o hade kunnat vara i "vägen". Mamma berättade en hel del när jag var liten, men jag önskar att jag kunnat få höra mer. Antar att hon inte berättade allt heller om hur hemskt det var. Jag kom ihåg när jag var i forna Östtyskland som 6-åring, hur jag såg krigsinvalider o funderade en hel del....
Som jag skrivit en gång tidigare så dog min mor när jag var 22 år o det är som en del av min historia är borta. Det finns ingen att fråga, men det kändes ändå fantastiskt när jag o min man fick en halv dag i Dresden för tre år sedan, när vi var på väg till Österrrike, önskar bara att vi hade haft mer tid där! Jag tror att ens historia o bakgrund blir mer viktig, desto äldre man blir.
Skriv gärna ner er historia så det finns till era barn o barnbarn, jag tror det blir uppskattat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar